02/09/2026
Hur får man en komplex plats att kännas självklar?
Kyrkviksparken är liten, nästan triangulär och som smalast i nordost. Terrängen faller tydligt mot Kyrkviken. Här möts strandskog och vatten med Järlaleden, Saltsjöbanan och Finntorpsbron. Under marken ligger större ledningspaket som styr var träd och annan vegetation kan placeras. Mot Saltsjöbanan finns dessutom begränsningar för trädplantering, och genom området ska skyfallsvatten kunna ledas mot viken.
Förväntningarna på både innehåll och gestaltning var höga. På den begränsade ytan skulle rörelse och vistelse, cykelparkering, biologiska värden, belysning och skyfallshantering samsas – utan att parken skulle kännas överlastad.
Tillsammans med Helena Eriksson på 5land utvecklade vi ett koncept kring fem element, som blev en underliggande struktur för material, former, stämningar och ljus och tillsammans med Marianne Lind på Ljuslandskap utvecklades ljusgestaltningen som ytterligare ett l***r.
Den viktigaste utgångspunkten var växtligheten.
Vi ritade inte först en park och planerade in växterna utan formade parken med utgångspunkt i växterna.
I många projekt blir gångar, murar, kanter och andra byggda element utgångspunkten, medan grönskan kommer in som ett komplement. I Kyrkviksparken har vi arbetat tvärtom. Växtligheten fick definiera rummen, stråken och parkens karaktär, och de hårdgjorda delarna anpassades för att stödja det gröna.
Nästan 13 000 nya växter knyter samman parkens olika delar – från det mer urbana rummet under Finntorpsbron, genom planteringar utformade som bryn och blomsterängar, till strandpromenadens mjukare och mer naturlika karaktär. De skapar rum, skärmar av mot trafiken och förstärker mötet med strandskog och vatten.
Det är lätt att fastna för de tydliga formerna i markbeläggningar och konstruktioner. Här är det i stället växterna som bär gestaltningen genom volym, struktur, årstidsväxling och förändring över tid.
Materialen har fått följa samma idé. Återbrukat marktegel möter trä, natursten, stenmjöl och metall. Befintlig möblering längs stranden har fått vara kvar och kompletterats snarare än ersatts. De olika miljöerna har egna karaktärer, men ska ändå upplevas som delar av samma park.
Utmaningen har varit att hålla fast vid helheten när en ledning, en säkerhetszon, topografin eller några få meter kan avgöra vad som faktiskt är möjligt att anlägga. För mig är handlar medmänsklig arkitektur mycket om just det: att teknik, funktion och gestaltning i slutänden ska bli en plats där det känns naturligt att röra sig, stanna, mötas eller bara slå sig ner.
Vegetationen kommer nu att växa till, förändra proportionerna och göra rummen tydligare år för år. Det är också kärnan i hur vi ser på platser som växer. De blir inte färdiga den dag entreprenaden avslutas.