20/07/2017
Vi har de senaste dagarna fått många kommentarer om våra modulära bostadsprojekt i Knivsta och Västberga och jag passar här på att svara Albert Svensson mfl. och ge min syn på saken. Hoppas ni alla har det skönt i sommarvärmen!
----------------------------------------------------------------
Albert Svenssons inlägg:
Spontant gillade jag att ni tycks stå för vad ni gör och tex hyllar seriell formgivning. Tyvärr visade det sig vara hyckleri. När ni själva får välja väljer ni symmetri. Modernism är, som vanligt, något som görs mot andra. Oavsett det så har ni skapat en människofientlig, brutal, ful och banal byggnad i Knivsta.
----------------------------------------------------------------
Svar från AML:
Tack Albert Svensson och Arkitekturupproret för all aktivitet och debatt på vår Facebook-sida. Roligt att det vi gör på Andreas Martin-Löf Arkitekter verkar engagera även en varm dag i hängmattan.
Jag respekterar din åsikt att vi i Sverige borde bygga mer varierat och framför allt på bostadssidan uppmuntra byggherrar och arkitekter att inte bara rita slentrianmodernism eller som jag brukar kalla det ”lattefunkis”. Jag delar däremot inte din åsikt att slaget idag skulle stå mellan modernism och klassicism – det slaget avgjordes redan på 1930-talet. Slaget står inte heller mellan modernism och postmodernism – det slaget avgjordes i slutet av 1970-talet. Vi lever i en tid av parallella ismer och parallella stilriktningar. Men modernismen, fråntagen allt sitt ideologiska innehåll, har idag banaliserats till en av många arkitekturstilar.
Globaliseringen och de miljardtals blixtsnabba interaktioner som görs människor emellan på sociala medier gör att vi formas kring en sorts nya stammar av människor som delar åsikter – även om estetik. Nationsgränser blir oviktiga och dessa sociala stammar med centra i vitt skilda världsmetropoler blir starka krafter som styr vad som kommer att efterfrågas i mode och inredningsvärlden och i förlängningen också i arkitekturvärlden. I detta sammanhang vill jag ge dig rätt i att klassiska ideal är på frammarsch bland vissa unga i både mode-, inrednings- och arkitekturvärlden. Så även på Andreas Martin-Löf Arkitekter.
En fasad kan i mitt tycke vara vacker både som symmetrisk komposition och som asymmetrisk komposition. Det viktiga är att fasaden har en god helhetsverkan och att detaljerna sitter, liksom materialhanteringen, såväl i designfasen som i genomförandeskedet. Detta gäller för all arkitektur oavsett stil.
Vad gäller vårt modulära bostadsprojekt EDA i Knivsta, så vill jag förtydliga att projektet är en prototyp för det system som Junior Living, Andreas Martin-Löf Arkitekter och Jag vill ha bostad.nu senare kom att utveckla för Svenska Bostäder inom projektet Snabba Hus. Det finns punkter som naturligtvis kunde blivit bättre (t.ex. gårdsfasaden på huset i söder) men låt oss zooma ut och se det större perspektivet.
När jag blev tillfrågad om att rita modulärt så var naturligtvis det första jag kom att tänka på brutalismen. Det är, i mitt tycke, omöjligt att göra ett sådant projekt utan att ta intryck av arkitekturhistorien. Arkitekter som Archigram, Yona Friedman, Kisho Kurokawa, John Habraken och Per Friberger har varit viktiga förebilder för det som kom att bli Sveriges snabbaste system för prefabricerat bostadsbyggande. Med systemet planerar vi att bygga 1000 bostäder (varav 280 redan är byggda) för att mildra den akuta bostadsbristen bland unga i Stockholm. Till det första projektet sökte över 8000 unga vuxna till de 280 lägenheterna. Vissa hade stått i kö i upp till 11 år. De som bor i projekten får stå kvar i bostadskön under boendetiden, och husen kan plockas ned igen när behovet förändras. Upp till 18 lägenheter per dygn har kunnat byggas när produktion varit i full gång.
Arkitekturen bygger på repetition, precis som den klassiska arkitekturen så ofta gör. Det är en ärlig arkitektur där de repeterade modulernas utskjutande balkonger skapar skuggverkan och liv längs med gårdsfasaderna - ljus och skugga förändrar volymernas utryck vart efter solen rör sig över himlen. Mot gatsidan har vi medvetet arbetat med asymmetri (Knivsta) och Symmetri (Västberga) i de mer abstrakta kompositionerna av polycarbonat och smide som utgör fasadernas yttersta skikt.
Den byggnad som du anser vara människofientlig har blivit ett tillfälligt hem för flera hundra unga vuxna som annars hade hotats sova på en kompis soffa i jakt på en lägenhet i den stad som inte byggt små billiga hyresrätter i stor skala på flera decennier.
Du anklagar till sist projektet för att vara banalt. Banalt betyder ungefär alldagligt eller trivialt. Projekten jag försökt beskriva ovan är de enda projekten i norra Europa som byggts enligt denna princip. Modulerna har fullstora glaspartier med balkong och specialritade kök, garderober, fällsängar och bokhyllor. De staplas i ett demonterbart system som vi lagt ned mycket kraft och energi på att utveckla. Tillsammans utgör modulerna, både enskilda och i komposition, något alldeles eget som är så långt ifrån alldagligt man kan komma. Det är snarare att husen sticker ut och blottlägger en delvis havererad bostadspolitik som borde uppröra.
Jag vet att du och dina vänner i Arkitekturupproret håller klassicismen varmt om hjärtat, men Sverige måste få vara ett land där parallella uttryck kan få finnas sida vid sida. Skönheten ligger i betraktarens öga.
/Andreas Martin-Löf
